Om jag inte skriver ner den här tiden av mitt liv är jag rädd att inte minnas allt. även om det inte känns så nu så bleknar det med åren. Alla känslor, tankar, minnen.
Jag visste exakt vad jag ville utav livet. vad jag ville bli och vad jag ville se.
London har gjort mig blind men samtidigt har jag aldrig sett verkligheten så klar. Så verklig. här och nu. Och att som den är nu kan ändras om några månader eller nästa vecka är fruktansvärt skrämmande för jag vill stanna i den här bubblan men så kommer det aldrig att bli så jag måste skriva ner så att jag minns när det är borta.
Vad gör man när man träffar en människa och räds lika mycket som man är lycklig över känslan "it's not the same when you're not there"? När man funderar planerar i förväg men inte kan se längre om vi båda inte är där? när man inser att det inte kan vara såhär föralltid men inte vill ha det som ett minne utan verklighet?
Det är ett vägskäl där man kan se båda destinationerna men hjärnan väljet ett och hjärtat ett
Let the games begin