och folk säger mina
minnesluckor ökat man kan
undra ibland om jag minns mitt
namn jag tror vardagen blev
meningslös den dagen du
gick och när detaljerna inte
handlade om hur din hud
var uppbyggd försvann
intresset för allt som
inte var dåtid

Ena minuten känns det som att du försvunnit, ur järngreppet jag krampaktigt håller det känns inte längre omöjligt att leva utan ensamheten i framtiden. som om jag överbevisat mig själv insett det bara handlade om att du aldrig fanns på riktigt så som du fanns i mig. det känns möjligt dörren är öppen igen iallafall halvt
sen har det gått sextio sekunder och verkligheten, eller vad är på riktigt det är det ingen vet men det kommer ikapp och dörrarna är stängda nyckeln slängd kommer aldrig öppnas igen

och så börjar det om