det är som att man inte klarar av tillvaron riktigt. utan tabletter, alkohol eller sällskap smulas man isönder av sin egen högra hjärnhalva. Även om nätterna nu
Det kryper innanför huden benen kan inte hållas i en enda position för med lugnet kommer verkligheten fram
en verklighet som kroppen inte kan hantera ensam
Jag känner mig så ensam
inte i livet, vardagen eller nuet
utan i mig själv
jag är så ensam i det där lilla skrymslet som fortfarande står ihåligt tomt i väntan
på dig på något någon att fylla det
fylla mig igen