Helt isolerad har existensen varit de senaste dygnen. sista skolarbetet någonsin som gjort att man fastnat och tiden har passerat i timmar och sekunder utan att ens säga till. det skulle kunna tros att en njutning tillfaller då slutprodukten visar sig men nu är det så att ett jävla helvetes prov är ivägen. och huvudet orkar bara inte lära sig om celldelning meios och mitos och hypothalamus och eveolutionsteoretiker och matspjälkning och naturkunskap eller någon kunskap alls. Jag vet inte om livet i sig är bra eller dåligt just nu men jag antar att det är känslan i just den sekunden som bestämmer vad svaret blir. jag kanske far till italien, ecuador, san diego, australien eller någonstans i höst. Kanske för att jag helt enkelt vill så mycket eller kanske för att fly livet som finns och börja ett nytt. kanske är det en del av mig jag vill fly, en stor del som aldrig kommer bli mindre egentligen var jag än befinner mig på jordklotet. Men kanske blir det mer avlägset och acceptabelt att det alltid kommer vara något i mig. jag vet inte, ingenting. men jag vet vad jag skulle vilja