Jaha. nu äre visst dagen. Dagen då jag bär mina ben genom land och rike. Dagen alla trott bara varit ord och som aldrig riktigt skulle infalla. som om året och livet skulle gå vidare som vanligt och bara råka hoppa över just den dagen för den aldrig fanns i kalendern. Men nu är det såhär att om cirkus 24 timmar når jag den gräns som är menad för mitt fullständigt kompletta liv. som ett steg mot det iallafall. För jag vill ändå tro att det är en bit på vägen hur det än artar sig. det är något jag måste göra för mig. för att finna frid någonstans där det är krig och kaos. Sen sviker rösten men det finns inga hinder tillräckligt dåliga någonstans. Men det är fortfarande tyst. och det ligger inte längre i mina händer. Håll era hjärtan för min skull. Håll mitt hjärta när det slutar slå bland snö och gator med avtryck och föralltid märkta av en bokstav. tack